Jag överlevde resan till Stockholm och inte bara det, det skulle visa sig bli en mycket bra dag. Det började med att jag mötte upp Mimmi som snällt väntade på mig vid centralstationen, vi åker båda två från kastrup den 17 augusti så det känns jätte kul att ha träffat henne en gång innan det är dags. På ambassaden blir jag skakig i benen och alldeles till mig. Men det skulle visa sig vara alldeles i onödan, det var inte alls farligt. Visserligen vågade man inte göra alltför mycket ljud av sig, det var sådär lite formellt stelt och männen bakom glasrutorna drog inte på några smilband inte, man gick och tog en plats i väntsalen och väntade på att bli uppkallad. Frågorna var basic, hur många barn ska du passa, åldrar på barnen, vad jag skulle göra när jag kommer hem igen osv. Men så när jag trodde att jag kunde pusta ut slänger snubben in finalfrågan. "Har du någonsin varit medlem i något gäng (streetgang använde han nog närmare bestämt) och rånat affärer?" ..tyst några sekunder när jag försöker reda ut huruvuda han driver med mig eller inte. Visar sig dock att det gör han inte. jag lyckas få ur mig ett "eh n-ää", han stämplar mina papper, önskar mig lycka till och jag springer iväg på ett par skakiga ben.

Klockan 13.00 (efter en god lunch bestående av indiskt) var det dags för Cultural Cares förberedelse möte. Två timmars info och diskussioner kring vad som väntar, väldigt givande och bra. Första prioritet för min del just nu är att göra ett välutformad schema samt en "att göra" lista, tanken på hur mkt det är som fortfarande skall göras inom lopper av fyra veckor ger mig lite lätt små panik.

Dagen i Sthlm betyder helt klart ett steg närmare USA and there's no turning back!