gokväller,
nyss hemkommen från Emmie och en trevlig kväll i Åhus tillsammans med henne Johanna Gurre och Lovisa.
Vi var feta och ordered some pizza from Robins. Satt uppe på deras trädäck och hade utkik över ett livlig och sommarsprudlande Åhus. Gud jag älskar detta stället på somrarna! Maten var hemskt god men jag, johanna och emmie bestämde oss för att göra plats åt en glass också, så det blev en tripp ner till hamnen. Ännu mer folk.

det är en sak ni ska veta om dessa tjejerna, i synnerhet Johanna och Emmie. Dom är ena riktiga movie kännare. Vi andra kan nämna vilken film som, vilken som helst och dom har sett den - garanterat. Men inte nog med det dom kan de flesta repliker, ännu fler skådespelare, vem som dejtar vem och vad dom hade på sig. Hur som helst så går mycket av tiden åt att diskutera dessa filmer och människor. Och för en som mig, som inte är så hiskiligt kunnig, slutar det med att man mest sitter och nickar, instämmer och skrattar när dom andra skrattar. jag kanske ska börja kolla mer film?

Vidare så leder detta till mina slutliga rader i detta sena blogginlägg. Mitt uppe i en av dessa heta filmdiskussionerna kommer vi in på Love Actually. En film som jag sett - actually! Jag skulle nästan kunna gå så långt som att säga att detta är en av mina favoriter. I alla fall så resulterade detta i att vi cyklade hem till Emmie, la i skivan, tryckte på play och snabbspolade fram till våra favorit scener/repliker.

Bla bla bla.. nu blir det tjatigt men när vi sitter där i soffan så lägger Johanan in en kommentar om att Sam (den lille killen som spelar trummor för att vinna söta Joannas hjärta) (rödhårig, söt tycker jag, ful tyckte dom andra) är fruktansvärt lik kommisarie Linleys kompanjon. Ni vet den här brittiska deckarserien som körs på antingen SVT eller 4an om söndagarna. Å ta mig fan - vi googlade och såg att så var fallet. Avgör själva: