Efter flera kommentarer från flera olika håll har jag nu insett att det är dags att ta tag i bloggandet, pinsamt att det är närmare två veckor sedan jag skrev här senast. och det roliga är att det antagligen varit de två mest händelserika veckorna än så länge under mina 3 månader som jag varit här.

först och främst kan jag börja med att säga att jag för tillfället har en bruten fot som jag måste ta väldigt bra hand om. förra veckan går jag och trallar och sjunger för mig själv i köket och slår i den förbaskade foten i ett av köksskåpen. ingen fara tänker jag, sånt händer hela tiden så jag tar joshy i handen och hoppar på foten bort till biblioteket. på vägen hem inser jag att fasen med det gör fortfarande ont. hos doktorn dagen efter visade sig att jag hade en bruten tå. high five for my bad luck! så hem med mig den dagen får jag en stor, svart väldigt osmickrande stövel gjord av plast. den läker bra men är fortfarande stor som en tennisboll och jag ser ut som en pingvin när jag går, titt som tätt får jag en fin liten kommentar också och ungefär lika ofta måste jag ge en dumbass förklaring till hur det hände. jag lovar att ta ett kort på min kompis så ni får se hur ful den är!

så med en bruten fot ser jag tillbaka på veckan som varit. Jag har spenderat mycket tid med min nuvarande pojkvän, denice sigvardsson. Det är så roligt för när helgen kommer så flyttar antingen hon in hos mig eller jag hos henne. Och patetiskt nog så liknar det vi har mer ett förhållande man skulle ha med det motsatta könet än någonting annat, vi shoppar inredning på ikea, bakar kanelbullar, går på långa promenader (nu är jag inte så kapabel till det längre) och sitter och pratar i timmar på starbucks. hon är verkligen axeln att luta sig mot i stunder jag behöver det!

för det är verkligen sant de dom säger om au pair livet, man har aldrig känt så många olika känslor så starkt på en och samma gång. det är verkligen en känslomässig berg-o-dalbana och det kan stundvis vara väldigt överväldigande och även världens minsta motgång kan i dessa stunder få ögonen att bränna av tårar som vill krypa fram. och veckan som varit har präglats just av det här, jag har inte riktigt fått någon rätsida på mig själv.

men så kommer dagar som den här, när jag efter en hel helg iväg (inneboende hos denice) kommer hem och möts av att emily slänger armarna om mig och säger "I missed you so much". Jag kan inte låta bli att le, det är verkligen en skön bekräftelse på att jag ska vara här.