u n me in our beloved city; seattle

kanske tiotusende gången jag sitter och läser igenom min rosaprydda läderbok som jag bad vänner och bekanta skriva en rad i innan det var dags att säga hejdå för snart 7 månader sen. på sista sidan har jag en hälsning från bästa denice, det går i vågor, men hela helgen har jag saknat henne. I fem månader sågs vi i princip varje dag. Gjorde allting tillsammans och hade galet roligt. Inte trodde man att man skulle hitta en bästa vän i storstadens djungel. den dagen då vi satt på uteserveringen på Noha's Bagles på Mercer Island i mitten av september förra året och när vi skulle gå sa "vi hörs igen. på riktigt, detta är inte bara någonting vi säger som en artighetsfras efter första gången man setts. allvarligt. jag ringer i veckan så hittar vi på något" vi menade det och sen dagen var det vi. vi och seattle. jag har inte seattle längre, men jag har henne och det känns bra som fan! det är bara det att jag saknar henne lite för mycket ibland. så det blir jobbigt.